Gyllene dagar

Jag minns att när jag i tonåren läste Gunnar Ekelöf plötsligt drabbades av insikten att jag aldrig skulle få träffa honom, skriva brev till honom eller ens se honom. Han dog tio år innan jag föddes. Jag minns att världen omedelbart kändes fattigare, att den inte längre rymde samma möjligheter som om han hade levat. 

Men några år senare började jag brevväxla med en annan poet: Håkan Sandell. Jag uppfattade i hans och Clemens Altgårds skrift Om retrogardism en friskhet och en initiativkraft som jag inte hade sett någon annanstans i det samtida Sverige. Inspirerad av den boken och vår brevväxling började jag ge ut tidskriften Aorta. Sedan dess har det gått över ett decennium och idag är jag glad att kalla Håkan en av mina nära vänner. Men det är något privat. I det offentliga rummet däremot existerar poeten Sandell och han har just kommit ut med en bok; Gyllene dagar.

Det är ju komplicerat det där med att offentligt hylla vänners böcker och jag skulle aldrig kommit på tanken att försöka sälja in en recension av någon av hans böcker till en dagstidning. Men en blogg är ju nu det jagcentrerade forum som det är och jag tänkte därför tillåta mig att ägna några rader åt att förbehållslöst höja den här diktsamlingen till skyarna.

Gyllene dagar är nämligen den mest fulländade svenska skönlitterära bok som givits ut på 2000-talet. Här möter läsaren texter som slipats mellan kvarnstenarna estetik, politik, människo- och historieuppfattning. Men det kanske viktigaste är att boken innehåller dikter som är riktigt vackra, smärtsamt vackra. I den skönheten, men också direkt uttalat i flera av dikterna, ligger en tro på konsten som sin egen religion. Inte nödvändigtvis en god eller rättvis religion utan en tro på att den estetiska upplevelsen i sin renaste form öppnar dörren till en metafysisk verklighet.

Som för att visa konstens alla möjligheter att leverera använder sig Sandell av flera olika genrer av dikt – från vassa ögonblickssatirer och något mer elaborerade niddikter till de vida historisk-filosofiska tankarna i den inledande sviten Strofer till Tidsanden. Här tonar bilden av vårt samhälle fram sett i ljuset från vår civilisationshistoria. Och även om det inte alltid är en särskilt upplyftande syn så rymmer dikterna en kärlek – för det mesta – till människorna som befolkar våra städer, inte minst till dem på marginalen av samhället.

Och om poeten möjligen själv slutat hoppas på en renässans (läs gärna Sandell intervjuar Sandell på W&W) så har vi ju nu tillgång till hans bok, en bok som är något så ovanligt som ett sannskyldigt tidsdokument och som sådant därför omedelbart inskrivet i litteraturhistorien. Detta är en bok vi kommer att återkomma till, generationer framöver.

Ezra Pound har i en av sina essäer sagt något i stil med att varje samhälle kan frambringa en Dante men det är upp till det samhället att uppmärksamma honom eller henne. Håkan Sandell är varken Gunnar Ekelöf eller Dante – men jag är uppriktigt glad att få leva i samma tid som honom.

7 kommentarer

  1. Panegyriken firar nya triumfer…

  2. Ok, det kanske var lite styggt av mig. Det var nog mest det sista stycket jag störde mig på. Vet inte om det är dags att resa statyer över Sandell riktigt än.

    Håller med om att det är en bra bok.

  3. nyababylon · ·

    Nej, jag vet inte om statyer är det bästa sättet att hedra honom. Poängen med min text är egentligen bara att att uppmärksamma att vi lever i samma tid som en riktigt stor poet – för den som nu skulle ha missat det.

  4. Anders · ·

    ”jag är uppriktigt glad att få leva i samma tid som honom”. Jag med!

  5. Om jag minns rätt ingick han en gång i den så kallade Malmöligan. Hans jagcentrerade diktsvit har säkert stora kvaliteter. Hörde honom läsa några brottstycken nyligen, på Stadsbiblioteket i Göteborg, med sin rytmiska släpande stämma. Vi var nog färre än tio personer som lyssnade på detta måleriska ordflöde, tyvärr.

  6. Jodå, visst var han med i Malmöligan. Delar av den återförenades faktiskt ytterligare en gång och gav ut boken Stridselefanten nerför vägen igen. Den blev hopplöst bortglömd men rymmer några riktigt fina dikter – inte minst av Per Linde.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: