Sentimentalt

Jag vet inte vad det är för fel på mig men jag har verkligen svårt för att se sorgliga filmer. Det är som om ett stort mörkt sår öppnas i mig och jag klarar inte att se klart. Om jag tittar tillsammans med andra kan det hända att jag måste gå in i ett annat rum i känsliga ögonblick. Och det kan vara små, ganska löjliga situationer som fullständigt får det att brista för mig. Som scenen i Darling när Michael Segerström söker jobb som säljare på en IT-firma. Jag fick gå ut i köket medan scenen spelades på datorn i vardagsrummet.

Eller ikväll. Million Dollar Baby. Hade verkligen sett fram emot att se den men eftersom man vet hur det slutar tänkte jag att det var lika bra att stänga av TVn medan det fortfarande går bra för Maggie. Är det nåt fel på mig? Jag menar, det är ju inga problem för mig att se folk såga huvudet av varandra med motorsågar på film. Eller för den delen att se en relativt realistisk våldtäktsscen som i Irriversible.

Om jag tänker på det i relation till andra konstarter så har jag ju verkligen inga problem att uppskatta sentimentala kvalitéer i varken bildkonst, musik eller litteratur. Det är nog till och med så att jag snarare dras till dramatiska och sentimentala verk. Men en viss sorts sentimentalitet, realistiskt skildrad på film, klarar jag alltså inte. Mycket märkligt.

2 kommentarer

  1. Jag tycker sentimentalitet är klart underskattat. Det är väl bara bra om någon blir berörd! Jag har samma inställning som 1700-talsmänniskan här att det är bra med sentimentalitet, det är ädelt att gråta. Men de senaste tvåhundra åren har inlevande läsning, gråt och starka känslor (av kultureliten) setts som något negativt, efter Rousseaus dagar. Visst känslor går att manipulera, och jag antar att det finns så kallad falsk sentimentalitet.
    Men man har slängt ut barnet med barnvattnet av rädsla för sentimentaliteten och de starka känslorna.
    Därför tycker jag det är bra att du tar upp detta. Men jag förstår inte slutklämmen, du menar att du inte ”klarar av” sentimentalitet just i film, men att du dras till det i bildkonst, litteratur och musik. Men vad är skillnaden? Kommer det för nära på film?

  2. Åh, jag menar inte att jag tycker sentimentalitet är dåligt i film, tvärtom. Men jo, det är nog så att det kommer för nära. Filmen är ju en väldigt ”färdig” konstart som lämnar lite över till fantasin. En målning är ju blott ett fruset ögonblick och till musik och litteratur skapar man sina egna bilder. Genom det mer aktiva medskapandet uppstår en slags balans. Det kanske är känslan av att vara låst i ett förutbestämt skeende som plågar mig?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: