En pinne i brasan

Eftersom det förra inlägget gjorde klart att religion var ett brännbart ämne – och hr Omar samtidigt passade på att slänga ur sig lite beskyllningar angående mitt umgänge – tänkte jag att det i god brakbloggartradition vore en bra idé att kasta ytterligare en pinne i brasan. Så låt oss tala om Ezra Pound och närmare bestämt hans stora hitdikt Ballad of the goodly fere.

Pound kom jag i kontakt med i 17-årsåldern via den utmärkta antologin Vortex, redigerad av Gunnar Harding. Pound var under en tid av sitt liv övertygad fascist och antisemit, inget tvivel om det. Det hindrade inte honom från att också hinna skriva en rad förträffliga dikter, att presidera över modernismens kanske två minsta -ismer, imagismen och vorticismen, eller att skriva en lång rad inflytelserika, inspirerande och idag kanoniserade litterära essäer samt att bedriva ett omfattande översättningsarbete från provencalska, kinesiska, fornengelska, franska, latin m.m. Mest känd för eftervärlden är han möjligen för sin nedstrykning av The Waste Land av T.S. Eliot. Om hans syn på homosexuella vet jag dock ingenting, men hans fixering vid sjömän kan tyda på en heroisk-sexuell uppfattning om manlighet som åtminstone för mig påminner om Ernst Jünger.

Låt mig citera två strofer:

I ha’ seen him cow a thousand men,
On the hills o’ Gallilee,
They whined as he walked out calm between,
Wi’ his eyes like the grey of the sea,

Like the sea that brooks no voyaging
With the winds unleashed and free,
Like the sea that he cowed at Geneseret
Wi’ twey words spoke’ suddenly. 

Dikten finns översatt i sin helhet av Johannes Edfelt i volymen Gå, mina sånger (ellerströms 1995). Här låter Pound Simon Kananaios med sjömansjargong och temperament skildra sin upplevelse av Jesus och korsfästelsen. För mig är dikten talande för hur upproret och traditionen ryms på samma gång i den motstridige Pound – han som älskade den provencalska bardtraditionen men samtidigt kände sig dragen till futuristiska attityder.

Dikten är ett bevis på den möjliga friskhet som bjuds i Jesus-motivet i den unga och omstörtande kristendomen, 1000 år innan vi kommer att resa väldiga gotiska katedraler över hela Europa. Det är en rebellisk sång, fylld av trotsig smärta. Den är ett försvar för traditionen som inte tillåts att stelna i konvention och regelverk. Och den är vacker, ögonbedövande vacker.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: