När konsten segrar

2001 var jag för tredje gången i mitt liv i Berlin. Den första resan hade tagit en ände med förskräckelse. På hemvägen var vi en udda grupp studenter, sammanträngda i en tågkupé granne med CM von Hausswolff. Vi hade två flaskor Grants och idiotiskt nog hade någon dessutom kvar en liten färdigrullad missil fylld av den gröna ört som de jamaicanska artisterna sjunger så lyriskt om. Min vän Johan visade sig känna von Hausswolff och det blev en helkväll där på tåget. På färjan över till Sverige lyckades jag komma av för att ta en dusch och sedan var det dags att debarkera i Malmö, för min del på väg vidare till København och möte med Håkan Sandell. Jag måste ha varit en lustig syn, mitt hår stod nämligen rakt upp. Jag hade försökt få det att lägga sig med både vatten och hårvax men det reste sig direkt igen, rakt upp från skallen.

Håkan och jag promenerade omkring i staden i några timmar innan vi stannade för en öl på ett kafé. När jag tog den andra ölen greppade min hand snabbt och instinktivt glaset som jag trodde höll på att glida av bordet. Jag hade nämligen fått intrycket av att lokalen gungade som en fartygskropp i långsam dyning. Vi bestämde oss för att gå hem och titta på film istället.

Den tredje resan blev inte riktigt lika vild. Också denna gång reste jag ner för att utföra skolarbete, närmare bestämt ett besök hos konstnärinnan Yotta Kippe vars verk jag året innan sett på Stockholm Art Fair. Framför allt de meditativa självporträtten hade fångat mig och påminde mig om Beate Petersens ikonliknande kolteckningar. Jag ville skriva om henne och hennes generösa gallerist lånade mig en gästlägenhet i Prenzlauer Berg i en vecka.

En natt skulle vi på party. Den skruttiga bilen studsade över hålen i vägläggningen på väg ut ur Berlin där jag satt sammanträngd i baksätet tillsammans med Yottas ryske pojkvän. Ingen av oss talade ett språk den andre förstod men jag minns att han hade mycket på hjärtat som han ville meddela mig. Vår destination visade sig vara ett före detta DDR-slott i klädsamt förfall. Tapeterna hängde från väggarna, fönstren var krossade och näckrosor täckte hela den stora dammen i parken. Utanför hade man ställt upp ett dj-set med bensinaggregat och tre stora grillar. Jag tror vi var ungefär 200 mer eller mindre unga människor som dansade, åt och drack tillsammans i den apokalytiska vårkvällen.

Yotta ville bada i dammen och försvann med sin pojkvän. På typiskt svenskt manér vände jag mig till vår chaufför, Yottas tjejkompis, och undrade om hon verkligen skulle dricka så mycket med tanke på den långa bilresan tillbaka. Hon kontrade med att börja berätta om sitt ex och deras uppslitande avslut på relationen. Efter 45 minuters monolog lyckades jag styra in samtalet på kampsport istället, det visade sig nämligen att fröken tränade karate.

Vid det här laget hade samtalet börjat övergå i flört och vi bestämde möte dagen efter. Dels för att träna ihop – jag tränade vi den här tiden fortfarande Bujinkan budo taijutsu – men också för att se den stora Caravaggioutställningen som hängde på Altes Museum. Jag var alldeles för blyg för att göra någon mer avancerad framstöt redan under kvällen.

Sagt och gjort, vi sågs verkligen kl 11 dagen därpå utanför museet. Det gick mycket snabbt upp för mig vilket misstag jag gjort. Fröken var visserligen snygg, men alldeles för pratsam. Och det som kom ur hennes mun var inte kvickheter eller något tänkvärt utan en aldrig sinande ström jagcentrerade trivialiteter. Samtidigt fanns där ingen möjlighet till reträtt. Mitt humör blev inte direkt gladare när jag läste i den lilla utställningspamfletten att man visserligen valt att kalla utställningen Caravaggio men att det bara skulle visas sex originalverk. De andra hundra eller så målningarna var målade av hans samtida, eller av efterföljande epigoner.

Det var alltså inte med något lätt sinne jag stegade in genom entrén. Men så var det som om någon vred ner volymen på en transistorradio. Min följeslagarinnas prat tonade långsamt bort. Vi hade svängt runt ett hörn och där var den: Amor Vincit Omnia. Det var första gången jag såg ett originalverk av Caravaggio och jag kände faktiskt att jag blev knäsvag. Den segervissa, kaxiga blicken hos cupiden genomskådade mig. Under den skrynkliga kärleksbädden låg en kondottiärs harnesk slängt. 

Jag vet inte hur länge jag stod där men beslutet att överge mitt sällskap togs nästan direkt. Resten av utställningen blev en stilla flanad bland de mindre inspirerade verken och utanför tog vi artigt farväl. Art is long and time is fleeting.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: