Vilks och retrogardismen

Efter att Håkan Sandell givit sig in debatten kring utställningen Figurationer såg sig Lars Vilks snart tvungen att också ge ett kritiskt omdöme om retrogardismen. Det är oklart vilka källor han stöder sig på när han sammanfattar retrogardismen som en ”missförstådd idé om de gamla mästarnas traditioner” men eftersom han trots det mästrande tonfallet ändå verkar ha ett genuint intresse av att förstå – en egenskap som sannerligen inte präglat retrogardets kritiker över åren – finns det all anledning att rekommendera lite läsning. Håkan Sandell har ju redan citerat den gamla enkäten från nummer 6-7 av Aorta (från 1999). Här kommer ytterligare några tips.

En ledtråd till retrogardets kritik av den samtida konsten finner man hos Eirik Lodén i boken Metro Nord (CFB, 2002):

”I maleriet gav man avkall på det figurative element til fordel for en abstrakt billedflate. I musikken oppgav man grunntonen som samlende sentrum og den treklangbaserte tonaliteten. I lyrikken fortrengte prosaen (forkledd som »frie vers«) den klanglige – melodiske, harmoniske, kort sagt musikalske – og metriske magnetiseringen av språket gjennom rim og rytme. I epikken forsvant den store og gode fortelling og anekdoten – det man kunne kalle den episke kunsts »figurative« elementer: livshistorier og brokker av liv, romanens helfigurer og byster, portretter og tablåer, genrebilder og slagscener. I hver av de nevnte kunstgrenene har man i alt vesentlig avstått alt dette til populærkulturen. Kitschmalere har overtatt den klassiske figurasjonens overflate; polulærmusikken har gitt tonaliteten et midlertidig, kanskje varig, hjem; slager- og rocketekster har forbarmet seg over de rimede strofer; og såpeoperaene og kommersielle filmer betjener seg frimodig av den klassiske romanens beretterteknikker. Avståelsen av disse livsbetingelser var den moderne kunstens selvmordsforsøk; gjenerobringen av dem er et spørsmål om kunstens fremtid.”

I samma bok kan man läsa Anders Ödman:

”Decennierna innan min egen födelse stryptes flödet till poesins uråldriga brunn. Skulle jag skriva en dikt över dessa förlustens och självförnekelsens årtionden skulle den poetiska texten få en enda uppgift. Att återkalla något dött och förlorat; ett undflyende minne, en avtagande melodi. En dikt över de senaste decenniernas poetiska »utveckling« skulle tvunget bli ett epigram över en människa jag aldrig tillåtits träffa.”

Decennierna innan min egen födelse stryptes flödet till poesins uråldriga brunn. Skulle jag skriva en dikt över dessa förlustens och självförnekelsens årtionden skulle den poetiska texten få en enda uppgift. Att återkalla något dött och förlorat; ett undflyende minne, en avtagande melodi. En dikt över de senaste decenniernas poetiska »utveckling« skulle tvunget bli ett epigram över en människa jag aldrig tillåtits träffa.”

Håkan Sandell skriver såhär om retrogardets traditionsuppfattning i efterordet till boken Urblå natt (CFB, 2005):

”Retrogardet, inom poesin, tycks å ena sidan ha rymt en självbild av att inte önska imitera (ingen akademisk diktning där) utan däremot att placera sig jämsides med skapelsens första dag – den ständiga. Å den andra sidan tycks detta retrogarde ha burit vidare på all traditionalistisk kulturs uppfattning om det individuella i skapelsen som varande en personlig variation snarare än ett absolut originalitetsanspråk. Häri ligger förstås avståndstagandet från avantgardismen men också det retrogardistiska projektets inre spänning, menar jag. Retrogardet försöker hitta en framkomlig väg i spåren av denna konflikt mellan att ha en tro på det ursprungligt autentiska i diktskrivandet och att samtidigt bejaka poesins karaktär av samspel – ett samspel mellan poet och tradition, och mellan poet och publik.

Denna vårt retrogardes självmotsägelse framstår, för mig, likväl endast som relativ. Den amerikanske litteraturteoretikern George Steiner (1929 -) har påpekat hur de akademiska dekonstruktivisternas jämställande av poesins pretexter med kommenterande sekundärtexter, har kommit att förväxla “poiesis, skapelseaktens autonoma vara med det avledda sekundära sammanhang där interpretation och modifikation äger rum”. Jag skulle, en smula efterklokt, vilja hävda att det är just “skapelseaktens autonoma vara” snarare än skapelseaktens autonomi som retrogardismen hela tiden önskat försvara mot yrkesuttolkarnas överreklamerade fastslående av språkets (påstådda) kris som nödvändig utgångspunkt för samtidpoesin.”

Sedan har man förstås de totalt åtta årgångarna av tidskriften Aorta där växelspelet mellan artiklar, konst och dikt har skapat ett rum för retrogardet att utvecklas i. Med den bakgrunden blir man lätt trött när ytterligare en förståsigpåare avfärdar projektet som ett missförstånd.

Det står förstås var och en fritt att fördöma vårt skapande och vårt tänkande kring estetik. Jag kunde dock önska att skedde utifrån en grundligt genomförd analys. Men det kanske är en naiv förhoppning i en tid som präglas av snabba och tvärsäkra omdömen?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: