Figurationer-debatten, 101

Att sätta sig in debatten som pågår kring utställningen Figurationer blir allt svårare i takt med att både antal debattörer och forum växer. Det verkar alldeles för tidigt att summera ännu men jag tror att en uppsamling av tankar, länkar och citat som förekommit så långt kan vara på sin plats för den som ändå vill försöka.

Flera kritiker, däribland Anna Brodow Inzaina och särskilt grovt Eva Ström, har velat misstänkliggöra utställningen politiskt. Läs deras ursprungliga artiklar här och här. Åtminstone Brodow Inzaina har hittills valt att ta debatten på såväl Axess-bloggen som hos Lars Vilks samt i en radiodebatt i den norska kanalen NRK. På samtliga ställen har hon fått duktigt på pälsen utan att för den sakens skulle erkänna att hon har fel. (Ja, möjligen förutom NRK-debatten där hon faktiskt erkänner att hennes recension innehåller en ”grov överdrift”) Den bästa kritiken av Brodow Inzainas och Ströms recensioner finner man hos Therese Bohman, pedagogiskt uppställt med bildcollage. Jag har själv kommenterat hur David Almer förutsett kritikernas reaktioner här.

Från min utsiktspunkt är det dock något unikt med den här debatten i och med att en etablerad kritiker gått i svaromål i en bloggdebatt. Vi har ju annars från retrogardets sida fört en hel del debatter i dagspress och tidskrifter, oftast om poesi men även om konst, men när vi rört oss i bloggosfären har det aldrig hänt att någon antagonist velat gå i svaromål (jo en: Thomas Sjösvärd). Förhoppningsvis säger det något hoppfullt om framtiden: kritiker kan inte längre komma undan med samma dumheter som tidigare, bara för att sedan gömma sig bakom tidningsredaktioner som är ovilliga att ta in svaromål, alternativt snoppa av en debatt efter bara ett inlägg och där de själva alltid får sista ordet.

Lars Vilks ser sig nu inte som en representant för den symboliska makten, utan presenterar sig som ”en suspekt figur i samtidskonstvärlden”. Hans blogg har kommit att bli det huvudsakliga debattfältet med långa och intressanta inlägg av Christopher Rådlund och Håkan Sandell, exempelvis om teknikers och ideals vandring genom kulturer och geografi. Jag tycker att det förvisso varit generöst av Vilks att ställa sin blogg till förfogande som forum samtidigt som han har uppvisat en irriterande förmåga att avbryta intressanta samtal med nya inlägg, som i sig huvudsakligen utgörs av svar till kommentarer till föregående inlägg. Ett övertydligt sätt att skapa sig en fördel gentemot andra debattörer.

Vilks kritik av retrogardet och utställningen Figurationer grundar sig på en del missförstånd och sammanblandningar som jag kommenterat tidigare, här och här.

Vilks har dock haft en intressant tanke, nämligen att det är låg status att debattera retrogardism. Kanske kan det förklara varför så få velat ta debatten? För i ärlighetens namn har det rört sig om ganska få inblandade. Däremot är mängden text som producerats rätt anmärkningsvärd. När nu Johan Lundberg definierar utställningen som årets stora konstprovokation kan man kanske förvänta sig att debatten fortsätter ett tag till? Annars tror jag inte att det varit Rådlunds/Lundbergs avsikt att provocera. Snarare har man väl velat göra en bred presentation av norska klassiskt-figurativa måleriet från de senaste decennierna. Det borde inte vara provocerande.

Därmed inte sagt att utställningen inte har en agenda. Den kan ses i till exempel den här kommentaren där Christopher Rådlund lägger fram teorin om en framtid med skilda system för den klassiska konsten och annan konst, efter förebild från musikens värld. Alltså egna utbildningar, kritiker och stödsystem för klassisk konst på samma sätt som man kan lära sig både opera och jazz på universitetet idag. Kanske hade det också varit en intressant idé för litteraturens område?

En utsökt debattör, sansad och genomtänkt, har Jacob Carlson varit. Han har bland annat bidragit med tankar från konstteoretikern Denis Dutton och försiktigt prövat tanken om inte en konstnärlig upplevelse kan liknas vid en andlig upplevelse. Det är ju ingen ovanlig tanke genom kulturhistorien, men uppfriskande att se i vår samtid. För övrigt verkar Duttons idéer om konstnärliga upplevelser och praktiker i tidiga och förciviliserade kulturer tämligen intressanta för retrogardet. Jag hoppas vi får tillfälle att återkomma till dem i tidskriften Aorta.

Så vad har debatten inneburit så långt? Debattläget har blivit hårt polariserat, inte minst genom Eva Ströms faktiskt oförlåtliga anklagelser, tryckta svart på vitt i en dagstidning. Det är synd tycker jag, synd för alla de konstnärer som borde ha fått ett mer genomtänkt, mer nyanserat mottagande.

One comment

  1. […] Malte Persson anlägger kanske man kan hoppas slippa den urflippade kritiken som lade grunden för Figurationer-debatten i somras? Och man kanske kunde hoppas att det georgiska nationaleposet The Knight in the […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: