Kritik av kritiken

Något som kommit att framstå allt tydligare i spåren av debatten kring utställningen Figurationer är hur fler röster höjs mot en kulturkritik som åtminstone vissa uppfattar som hegemonisk och världsfrånvänd. Och tittar man på den tämligen oförsonliga kritik som utställningen mött i svensk dagspress är det väl ganska svårt att tänka annorlunda om man sympatiserar med det romantisk-klassiska måleriet?

Samtidigt uppstår på annat håll en debatt om positionering i kulturlivet – en debatt där snart sagt varje inlägg bekräftar Thomsens och Stjernfelts analys av vår samtid som de presenterade i boken Kritik av den negativa uppbyggligheten. Alltså: för att komma ifråga på den kulturella arenan bör du åtminstone 1) definiera dig som marginaliserad och 2) säga att du bryter mot förväntade konventioner.

Lägg till detta den kritiska receptionen av den idag utgivna boken Hornsgatan, författad av Ernst Brunner. Vilken timing! Här har vi alltså en samtidens populära berättare som samtidigt väljer att ge uttryck för sitt förakt för det politiskt korrekta åsiktsmaskineriet. Att hans satir har en udd bekräftas av Mats Gellerfelts positiva recension och Dan Jönssons negativa.

För mig blir det intressant att lägga dessa tre fall likt raster över varandra. Å ena sidan har vi alltså en utställning som blir unisont sågad i den svenska pressen, men desto mer älskad i bloggosfären. Det skulle kunna leda tanken i riktning mot att det romantisk-klassiska måleriet är en marginaliserad företeelse som bryter mot de förväntade konventionerna, dvs ett framgångsrecept enligt Stjernfelt/Thomsen. Man blir förvirrad. Det är tydligen inte vem som helst som får anse sig marginaliserad eller som konventionsbrytare…

Daniel och Ernst, 5/4 2006

Ernst Brunners bok, som jag ser fram emot att läsa, är förstås skriven långt innan de här debatterna ens var påtänkta men i ljuset av dem säger den kritiska receptionen av hans bok, å andra sidan, någonting om vår tid. Den samtida kulturkritiken, både dess strategier och dess slutsatser, står utmanade.

Själv har jag flera gånger tidigare, och även i den här debatten, givit uttryck för min åsikt att det inte anstår retrogardet att definiera sig som marginaliserat – hur sant det än månde vara. Det vore nämligen att sjunga med i kören av kränkta röster som hotar att överrösta varje intressant samtalsämne. Vad jag däremot hoppas på – och ser allt fler tecken till – är ett aktivt skapande och en genomtänkt kritik av kritiken.

Till slut vill jag också passa på att tacka Johan Lundberg som gjort dagens inlägg av Peter Luthersson i Figurationer-debatten tillgängligt på nätet. Rekommenderas!

6 kommentarer

  1. Jacob C · ·

    Bra iakttagelser! Ja sommarens kulturdebatter verkar förenas i sitt kretsande kring frågan om negativitet och kring vem som kan stoltsera med en outsiderposition.

    Kanske kan det vara uppmärksamhetsgenererande, att framstå som kränkt i en tid då allt färre tror någon om att kunna formulera något radikalt nytt (och än mindre finns väl en tro på något sant, vackert eller rätt)? Det enda positiva perspektiv som återstår blir då den tystades, den av makten utstöttes.

    Men jag kan hålla med om att den som anser sig ha något intressant och positivt att komma med kanske inte borde behöva framställa sig som förbisedd/förtryckt. Samtidigt som vissa fakta ibland måste påtalas och som jag även kan uppskatta verkliga kulturbataljer.

    Hursomhelst ska jag nog läsa Thomsens och Stjernfeldts bok snart. Jag har hört så mycket om den!

  2. Tack, det här är ju något jag tänkt på länge, ända sedan Stjernfelt/Thomsens bok kom ut. Vi (som uppskattar retrogardism) använder oss av precis samma strategier som de vi kritiserar. Då spelar det mindre roll att det faktiskt är sant i vårt fall…

    Det viktigaste maktmedlet som kulturetablissemanget använder sig av är dock tystnaden. Och tyst kan man inte direkt säga att det varit om Figurationer.

  3. […] även jag (tillsammans med Johan och Thomas och Carl) reagerade på dagens Ernst Brunner-recensioner och särskilt DN:s hätska totalsågning, som jag […]

  4. Ja, jag tror också att det finns ett slags konformitet bland kriktikerna. Recensionerna är ofta välskrivna, men de är alldeles för ofta skrivna utifrån samma perspektiv. Det går lätt trender i recensionsskrivandet också. Här är ett exempel på mitt resonemang.
    http://www.alba.nu/artikel/artikel.php?id=916

  5. Typiskt kännetecken för martyrer: påstå att andra, av annan åsikt än en själv, är konforma.

  6. Jag tycker ändå det finns några kritiker på litteraturens område som står ut från mängden: t. ex. Jonas Thente, Jesper Högström, Mats Gellerfelt.

    Vad gäller mottagande av Brunners bok tyckte jag mig se att det fanns tre olika typer mottagande: 1) de som kände sig förolämpade eller ville markera distans, 2) de som uppskattade satiren och 3) de som försökte bedöma boken för dess litterära kvaliteter. Men Hornsgatan är förstås ett särfall eftersom den angriper själva den kritiska institutionen.

    Vad gäller utställningen Figurationer så var däremot mottagandet i Sverige närmast enhälligt mycket negativt och inkluderande i några fall dessutom politiska misstänkliggöranden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: