Nu börjar det bli spännande

När Lars O Ericsson gör sitt inträde i debatten om Figurationer påminns jag om spelet Stratego – ni vet, det där spelet där man dolde sina pjäser för varandra och det gällde att erövra den andres flagga. Ericsson, f.d. konstkritiker på DN, bemöter ju ett inlägg från Peter Luthersson, f.d. kulturchef på SvD. Postmodernisterna på DN har alltså valt ett angrepp med en något svagare pjäs och får därför lyfta av den från brädet. Spelet går vidare, alla aktar sig för de utplacerade bomberna.

För vad är det Ericsson skriver (och som Lars Vilks spinner vidare på)? Jo, på typiskt DN-sätt klampar han grötmyndigt in och förklarar ”hur intellektuellt vinglig och pinsamt historielös den svenska konstdiskussionen ofta är”, underförstått då att Ericsson själv sitter inne med en smartare lösning. Det som Ericsson i första hand skjuter in sig på är hur begreppet modernism använts i debatten. Själv tycker Ericsson (och han har helt säkert medhåll från många håll) att modernismen har varit mycket kritiserad under 1900-talets senare hälft och att den kritiken ”fullbordades på 1980-talet”.

Dessa uttalanden har givit upphov till intressanta reflexioner både på Axess-bloggen och hos Lars Vilks. Ibland med komiska inslag, som när Vilks vill förklara att Duchamp eller för den delen surrealismen, inte tillhör modernismen – men framför allt är diskussionen intressant därför att den berör retrogardets uppfattning av samtida konst. För oss är det helt enkelt inte så stor skillnad på en konceptuellt utställd pissoar eller en konceptuellt presenterad rondellhund. Vi har inga problem med att kalla båda företeelserna för modernism.

För en konstkritiker som Ericsson ger det säkert ett obildat intryck. Men frågan är om han någonsin försökt ifrågasätta sina egna noggrant inlärda läxor om konstens framåtskridande och övergivandet av modernistiska strategier. Det är här jag tycker att diskussionen börjar bli spännande. Är det möjligt att ifrågasätta och utmana den rådande beskrivningen av den samtida konsten? Kan det vara så att en retrogardistiskt färgad renässans för traditionsbaserad konst har framtiden för sig?

Eller, ska vi som signaturen Thomas Besinnung föreslår,  ”snarare ägna krafterna åt att förundras och besinna vidden av det tomrum som uppstår” när ”den västerländska konsten – även musiken, litteraturen, arkitekturen – i någon mening tömt ut sitt formspråk i och med 1900-talets eklekticism och alltings smidiga omstöpning till underhållning, koncept och kommers”? Se där en verkligt originell tanke som uppstår i sidospåren till denna debatt. Så meditativt klar den tanken plötsligt framstår när man tar ett steg tillbaka och betraktar vår kultur! Men det skulle man nog aldrig få herrar som Lasse E eller Lasse V att förstå, upptagna som de är med att lägga pannan i veck på närmsta biennal.

(För övrigt passar Ericsson även på att ge Eva Ström några ordentliga örfilar. Det är faktiskt nästan så att jag börjar tycka synd om henne – förföljelsen både på internet och i dagspressen börjar nu likna mobbing. Men så påminner jag mig om vad hon faktiskt skrev om några av mina vänner och tänker att det är rätt åt henne. Förmodligen hjälper inte ens en total avbön i det här läget, hennes anseende är alltför skadat.)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: