L’art pour l’art

Vi måste börja tala om konstens egenvärde. Vi måste tala om kultur som civilisation. Vi kan använda oss av anekdoten som tillskrivits Churchill. Vi kan citera Harold Bloom:

If you are to really encounter a human otherness which finds an answering chorus in yourself, which can become an answering chorus to your own sense of inward isolation, there truly is no authentic place to turn except to a book.

Eller Jonas Thente, som skriver om ett dataspel samtidigt som han kritiserar den nyliberala styrningen av kulturpolitiken:

När en civilisation blir tillräckligt stabil och blomstrande har den råd att utforska konstarterna. Även om kulturella framsteg ofta har ringa (anm: min överstrykning) praktisk nytta, utgör de genomgående det mått med vilket historien – och andra kulturer – bedömer ett folk.

Kulturell styrka medverkar också till skapandet av ett starkt samhälle som kan motstå ockupation. Den möda du lägger ner på att bygga en hållfast kulturell identitet kan tyckas vara en lyx, men utan den går du miste om alla möjligheter att nå en resning som andra civilisationer kan respektera.

Det här kommer inte att bli en stor valfråga, men vi måste skruva ner instrumentaliseringen av kulturpolitiken. Vi vet att kultur är bra för hälsan och integrationen och att det skapar jobb och välstånd. Kort sagt: att skattepengar satsade på kultur är goda investeringar. Men det är inte därför vi har kultur. Det är biprodukter, saker vi får på köpet av att ha ett vitalt kulturliv.  Alla vi som är intresserade av att kulturen ska ha goda stödformer måste tillsammans arbeta för att ändra språket som politiken använder för att tala om kultur. Vi måste börja prata om njutning och om smärta. Vi måste prata om själens avgrundsdjup. Vi ska citera Ekelöf: ”Det som är botten i dig är botten också i andra.”

Jag är beredd att påbörja det arbetet, men jag kommer att behöva hjälp. Var kan jag hitta goda resonemang som argumenterar för satsningar på kultur utifrån dess egenvärde? Lägg gärna en kommentar nedan. Låt oss tillsammans skapa ett länkbibliotek! Låt oss tillsammans lyfta frågan!

Fotnot:  Wikipedia: L’art pour l’art eller konst för konstens egen skull är ett slagord för den estetiska uppfattning som hävdar konstens oberoende av tendens, moral och motiv. Självändamålet är dess värde och formens fulländning dess syfte. Satsen formulerades redan av Victor Cousin, men fick slagordets kraft först genom Théophile Gautier och hans krets.

Inspiration till ovanstående har hämtats från Författarcentrum Västs pågående interna diskussion om litteraturens roll i samhället. Tack Peter Nilsson för att du inlett det samtalet!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: