Mer om konstens frihet

L’art pour l’art är ett komplicerat begrepp och kan både missförstås och missbrukas. Kritiker av hållningen menar att en konst helt frikopplad från samhället också riskerar att frikoppla sig från mänskligheten. Det håller jag med om. 2002 gav jag ut diktantologin Metro Nord (slutsåld, men finns på bibliotek), och den innehåller förutom dikter också poetiska fragment, eller fragment till en poetik om man så vill. Såhär skrev jag i två stycken:

Konstens frihet måste tolkas som en frihet från institutionella band. Den konst som vill förändra samhället måste börja med dess minsta byggsten: Människan. Nietzsche såg det när han skrev om den grekiska tragedin. Hans dionysiskt färgade katharsisbegrepp och Aristoteles tankar om mimesis bildar ett vackert par. Men i samma ögonblick man säger att konsten är nyttig förlöjligar och förminskar man den. Konsten är inte i tjänst hos någon. Ändå är min autonomi inte exkluderande. Mitt elfensbenstorn har många stora fönster och en välkomnande olåst dörr. Så jag tänker mig konstnären som en tjänare. Som en som tjänar friheten. Konsten bär då både uppdrag och ansvar.

Berättandet av en historia är en mänsklig gärning. På samma gång som man delar en erfarenhet knyts man närmare till varandra, lyssnaren och berättaren. Utan en publik att kommunicera med är poesin meningslös. Just i berättandets ögonblick är diktaren bara ett kärl. Skapandet och transformationen sker hos lyssnaren.

Det där är saker jag fortfarande tror på.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: