Vi är överens om målen

I en krönika i gårdagen GT tar Ingrid Norrman åter upp sin kritik mot Västra Götalands stöd till essäer och kvalificerad kulturjournalistik. Jag har bemött hennes ursprungliga inlägg tidigare på bloggen, och egentligen finns inte så mycket att tillägga, mer än förtydliganden.

Vad gäller kriterierna för vem som kan söka stöd så finns de här. Där ser man tydligt att medlen endast kan sökas av ”Kulturtidskrifter och skribenter i Västra Götalandsregionen (minst en av parterna måste vara skrivna i regionen; båda parter måste alltså inte vara det).” Norrmans kritik av essästödet gäller alltså att medel fördelas till skribenter utanför Västra Götaland, men regionens stöd riktar sig till uttalade samarbeten mellan tidskrift och skribent. Det gör min tidigare jämförelse med endast västsvenska sångare på operan – om man skulle göra Norrmans resonemang principiellt – relevant.

Västra Götaland och Göteborg är hem för några av Sveriges mest välrenommerade tidskrifter. Debatten kring det statliga kulturtidskriftsstödet i vintras visade att de flesta av dem är sorgligt underfinansierade. Så som det regionala stödet nu är utformat stödjer det både regionala författare och regionala tidskrifter. Om de tidskrifter som är verksamma här enbart hade kunnat välja på skribenter bosatta i regionen skulle de redaktionella möjligheterna kraftigt inskränkts. Vill du göra ett temanummer om Grekland och kanske ha med Aris Fioretos, Alexandra Pascalidou, Theodor Kallifatides och Jan Henrik Swahn? Otur, dessa författare kan du inte söka stöd för, för de bor inte här.

Norrman kritiserar även valet av ordförande för juryn, Ingrid Elam, och menar att det kommer att bli svårt eller omöjligt för författare och journalister att söka stöd för kritiska granskningar av universitetet. Personligen anser jag att estetiskt bevandrade referensgrupper, som efter modell från Statens Kulturråd byts ut med jämna mellanrum, är ett mer fördelaktigt sätt att jobba än att som idag lämna hela beredningen till tjänstemän. Precis som i fallet med tjänstemän kan hos personer med djup förankring i kulturlivet uppstå jävssituationer. Men fördelen med att ha fristående referensgrupper, eller jurys, är att de byts ut efter årens lopp. Risken för kulturskapare i Västra Götaland idag är ju snarare att man hamnar hos en tjänsteman som inte förstår eller uppskattar ens verk och att detta förhållande cementeras.

Jag tror också att Norrman underskattar tidskrifternas och essäförfattarnas obändighet. Om det finns material för en väl underbyggd kritisk studie av den institution där Ingrid Elam är dekan, så kommer den att skrivas, med eller utan stöd. Om det då visar sig att Ingrid Elam nekat just den studien stöd, inte deklarerat jäv, och deltagit i beslutet, ja, då kommer hon att få problem. Jag tror dock att hon har betydligt högre integritet än så och att hon, med sin stora erfarenhet av redaktionellt arbete, är en tillgång för juryn och att hon kommer att undvika jävssituationer.

Avslutningsvis vill jag hålla med Ingrid Norrman om att vi har samma mål: ”Bästa möjliga verksamhet med största möjliga öppenhet för att sprida kunskap om hur beslut fattas och skattepengar används bland dem som är med och betalar. Bästa vägen dit är inte utspel och gliringar som inte har med saken att göra.”

Jag ber om ursäkt för om mitt första inlägg betraktades som raljant och jag välkomnar alla kritiska granskningar av regionens kulturverksamhet. Men vad gäller det nyinrättade essästödet så ser jag inte samma problem. Tvärtom så är jag glad över hur stödet utformats och jag hoppas att fler regioner följer efter.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: