Tankar efter ICORN-konferensen i Bryssel

Sitter nu på tåget hem från ICORN-konferensen som i år hölls i Bryssel den 22-24 mars. Det har varit tre otroliga dagar, fyllda av möten, föreläsningar och spännande samtal. Staden har verkligen hälsat oss med värme och generositet. Inledningen hölls i det gamla stadshuset där Bryssels borgmästare förklarade multikulturen som en del av stadens DNA. Här lever människor med 180 olika nationaliteter, de talar 108 olika språk och över 55% av dem är utrikes födda.

Det är förstås omöjligt att helt återge alla kloka ord som yttrades men jag vill ändå göra några nedslag.

Ett seminarium som var särskilt intressant var samtalet för inbjudna politiker. Det hölls i Bryssels moderna stadshus, se bilderna på hissarna ovan och den svenska delegationen där politiker från Gävle, Göteborg och Västra Götaland deltog. Linköping och Växjö representerades av tjänstepersoner. Det var inspirerande att höra om staden Lyons arbete, där deras miljöparti Les Vertes ingår i styret, där de frångår terminologin sustainable growth till förmån för ecological transition. Det är överhuvud taget mäktigt att sitta i samma rum och med samma röst som politiker från Berlin, Paris, Bryssel – men också från verkligt små kommuner som Tokke i norska Vestfold med bara 2200 invånare. Alla deltar vi som medlemmar i ICORNs nätverk och alla erbjuder vi fristäder åt hotade författare, konstnärer och journalister.

Vestfold är särskilt spännande ur ett västsvenskt perspektiv. I den regionen finns inte mindre än åtta fristäder och jag hoppas att vi i Västra Götaland kan knyta dem närmare till oss för att lära vad som fungerat så framgångsrikt för dem.

Ett annat intressant föredrag hölls av Mikael Ribbenvik, generaldirektör för svenska migrationsverket. Han berättade där om den särställning ICORN har vid prövningen av uppehållstillstånd och den juridiska djungel som man nu lyckats penetrera. Men det går inte att komma ifrån tanken att Ribbenviks lediga stil under föredraget beror på att hans förordnande inte förlängs. Frågan som jag tror många ställer sig är om nuvarande regering kommer att agera kring lagstiftningen som hittills använts för att garantera ICORNs residenter uppehållstillstånd i Sverige.

Ett samtal jag själv såg mycket fram emot var det mellan Mohsin Hamid och Salil Tripathi, reflektioner kring det faktum att det i år är 75 år sedan Pakistan och Indien bildades under mycket smärtsamma och våldsamma former. Idag växer nationalismen i Indien och Tripathi ville inte längre kalla Indien en demokrati, utan snarare ”en stat som regelbundet håller val”. Det är anmärkningsvärt.

Jag fick under samtalet chansen att ställa frågan hur författarna ser på mughalkulturen som dominerade subkontinenten innan britterna dök upp. Periodvis var det en mycket kosmopolitisk kultur, något jag själv skrivit om här. Men även om både Hamid och Tripathi anser perioden intressant så verkar den idag inte spela någon större roll. Tripathi nämnde till och med att man börjat utesluta det kanske mest kända byggnadsverket från mughalperioden, Taj Mahal, från vykort, kalendrar och andra souvenirer. Det är ett tecken på att det hindunationalistiska Indien snarare vill hänvisa till ett tidigare, mytiskt förflutet, före islams intåg.

Något ska väl avslutningsvis sägas om tågresan hem också? Sammanfattningsvis är inte Europa redo för tågresor på längre avstånd och i större skala. På vägen hem hade jag fem byten planerade. Det gick fel redan vid första bytet eftersom Tyskland har en pågående tågstrejk och mitt tåg norrut från Köln var inställt. Jag kunde dock komma med ett mycket bättre tåg på samma biljett och slapp plötsligt två byten. Det gav mig tre timmar i Hamburg och en middag på restaurang.

Så det var med ganska gott mot jag gick på nattåget mot Norrköping. Norrköping? Ja, vill man ha någorlunda sammanhängande sovtid så var det dit jag fick bege mig. Alternativet hade varit att driva omkring i Lund kl 04-06 på morgonen. Tyvärr var tåget försenat med mer än 1,5 timme när jag vaknade. Informationen jag fick var bristfällig och delvis felaktig. Som tur var kunde jag följa med till Katrineholm och springa över perrongen till ett X2000 mot Skövde och Göteborg.

Men såhär kan vi ju inte ha det. Om affärsresenärer och allmänhet ska kunna byta flyget mot tåg så måste vi kunna lita på anslutningarna. I princip varje tåg jag åkt med under veckan har varit försenat. Det har gjort tighta anslutningar ännu svårare att hinna med. Och det tar alldeles för lång tid. I skrivande stund har jag varit på resa i mer än ett dygn från Bryssel. Om tåget jag sitter på nu håller tiden så kommer hemresan att ha tagit ca 26 timmar.

Så vi behöver snabbspår, fler spår och bättre underhåll av befintliga linjer. Vad gör regeringen åt det då? Ja, några nya stambanor för snabbtåg blir det inte och 750 miljoner flyttas från underhåll av järnvägen till motorvägar. EU har dock förstått att frågan är akut. Man vill ha höghastighetsjärnväg till alla huvudstäder och kvartsmiljonstäder till 2030. Sverige går nu miste om enorma EU-bidrag som kunde använts för att bygga ut vår egen kapacitet.

Men jag kommer fortsätta åka tåg. Vi har ju inte riktigt något val, eller hur?

Lämna en kommentar