Som en yxa för det frusna havet onsdag, Nov 4 2009

Året var 1996 och jag hade just flyttat till Göteborg. På Bokmässans Rum för Poesi hörde jag för första gången Kennet Klemets läsa sina texter ur det som skulle komma att bli hans debut År med tretton månar. Jag tänkte (ännu ganska oerfaren som besökare på uppläsningar): här är äntligen en poet som tar uppläsningssituationen på allvar, som gör konst också av det – till skillnad från att enbart låta det skrivna ordet vara nog. Rytm, betoning, själva röstens nyans visade på en medvetenhet om att de också var med och bar framträdandet.

Sedan dess har jag kommit att intressera mig allt mer för framförandet av litterära texter. ”Uppläsning” eller engelskans ”Recital” räcker inte för att beskriva det konstnärliga framförandet av litteratur. Samtidigt skiljer sig litteraturframförandets konst från skådespelarens.

År med tretton månar läste jag och min dåvarande flickvän ibland för varandra, särskilt den långa dikten Hymn där man finner raderna:

för näckrosor
och för knutna nävar
bland näckrosor

Det knutna näven har återkommit hos Klemets i den näve som knöts runt det uppochnervända ljuset på omslaget till Lördag natt feber. Men den knutna näve man bär inom sig har också kunnat förnimmas i Accelerator och kanske i någon mån även i Lux Interior – den knutna näve som blir en symbol för kampen med sig själv och livet utanför ens kropp.

Nu i höst har Klemets kommit ut med boken Kling kling och någonstans ser jag cirkeln både slutas och vidgas från debuten. Tonfallet är åter mer poetiskt och ja, vackert, men det är en mognare röst som talar:

Det växer samman och hårdnar inåt
har många ansikten, många som väntat, många som
närmar sig

Ikväll uppträder Kennet Klemets på Forum för poesi och prosa under temat Som en yxa för det frusna havet. Jag hoppas att du vill komma dit. Eller, som Michael Strunge en gång sa: ”Hør up, i comastudenter – det ær kunst, for helvede!”

Du hittar en länk till arrangemanget här.

Leave a Response »

 

Poesipresenter onsdag, Okt 21 2009

Med anledning av det här finns det anledning att berätta en liten anekdot om när jag tänkte köpa en present till en vän som fyllde år. Jag tänkte att en bok var en bra idé, kanske en diktbok, men jag var inte riktigt säker på vilken bok jag skulle köpa. Så jag gick till Bokia vid Järntorget. Frågade efter poesihyllan. ”Njaeh, någon poesihylla har vi egentligen inte”. Lite förgrymmad/förvånad/snarstucken replikerade jag: ”Men har ni någon poesiBOK då?” Expediten sken upp och gled iväg för att hämta Bruno K Öijers senaste. Inte så illa pinkat, med tanke på att det var den ENDA poesisamling som fanns i affären.

Numera går jag bara till Bokia på Järntorget om jag behöver gem eller omslagspapper.

För övrigt passar jag på att – i likhet med många andra bloggare jag känner, läser, träffar – be om ursäkt för att jag inte uppdaterar så ofta numera. Det ska bli bättre. Jag lovar till exempel att skriva om alla de fantastiska böcker jag köpte under Bokmässan för en månad sedan. Jag ska bara få tid att läsa dem först. Sneak preview: Kritikmaskinen, Städerna inuti Hall, Innan Ganges flyter in i natten, Qabbani: Från nostalgisk kärlekspoet till diktare med orden som vapen, osv osv

Leave a Response »

 

Vardagshjältar fredag, Okt 2 2009

Onsdag den 7 oktober får vi fint besök på Forum för poesi och prosa. Då kommer nämligen den danska akademiledamoten Pia Juul och läser hos oss. Uppträder gör också Stewe Claeson, Johan Jönson och Helene Rådberg.

Arrangemanget äger rum i Musikens Hus på Karl Johansgatan 16. Missa inte!

Läs gärna mer om arrangemanget på Facebook eller i vårt kalendarium.

För den som missar uppträdandet i Göteborg pågår Poesi och prosa-turnén över fyra orter i Västra Götaland. En lista över Författarcentrum Västs samtliga arrangemang i höst hittar du här.

Leave a Response »

 

De stora hjulen snurrar, och de små, de spinner onsdag, Sep 30 2009

Debatten om Figurationer kunde ha varit över för länge sen om inte en yrvaken Kempe prövat den rostiga ideologimaskinen igen. Jag vill egentligen inte bemöta den här typen av dumheter men som ansvarig utgivare för Aorta har jag faktiskt ett ansvar gentemot de många skribenter och konstnärer som publicerar sig i Aorta. Mycket kan man stå ut med, men att utmålas som högerextrem blir lite väl magstarkt.

Så jag och redaktör David Almer skrev en liten rättelse som gäller enbart de uppenbart felaktiga associationerna Kempe gör till retrogardet. Rättelsen var avsedd för publicering i DN, som ju redan publicerat inlägg från herrar Lundberg och Luthersson. Döm därför om vår förvåning när inlägget refuserades. Detta var bara de stora elefanternas lekplats, tyckte vi oss läsa mellan raderna i Ulrika Milles svar.

Men vi misströstar inte. För Nya Babylons läsare kan vi därför exklusivt erbjuda vårt brev till kulturredaktionen på DN i sin helhet:

”I tidskriften Aortas förra ledare skrevs om utställningen Figurationer på Edviks konsthall (författad innan premiären): ”Återigen kommer vi i den (självfallet oförberedda) svenska pressen att få läsa om förlegade konstformer och gammalmästerliga manér, utan att man i journalistkåren ett ögonblick tagit sig tid att problematisera sina egna föreställningar om samtidsuttryckens accepterade och ‘riktiga’ former…”

Det var förvisso ingen vågad profetia, men vi trodde aldrig att nazianklagelser mot retrogardet skulle bli del av debatten. Eva Ström satte igång det hela i Sydsvenskan och Jessica Kempe fortsätter nu genom att i DN den 22/9 använda alla medel för att demonisera det hon tror sig ha identifierat som en konspirerande ondskans union av sverigedemokrater, nationaldemokrater, kristdemokrater, tidskriften Axess, bokförlaget Atlantis och ”den retrogardistiska rörelsen”. Man baxnar.

För det första är det viktigt att skilja ut tidskriften Aorta och retrogardet från arrangörerna av Figurationer. För det andra finns i tidskriften Aorta eller andra retrogardistiska publikationer, exempelvis diktantologier, inget som helst belägg för stöd till totalitära eller fascistiska ideologier, vare sig på höger- eller vänsterkanten. Samtidigt avvisar vi ett implicit krav om att konst ska få finnas enbart efter att den godkänts moraliskt. Efter Kempes inlägg ser vi nämligen risken att debatten fortsättningsvis ska handla om ond respektive god konst. Vi borde inte behöva förklara det för DN:s läsare men Jessica Kempes uppenbara falsarier gör det nödvändigt.”

David Almer
Redaktör för Aorta

Carl Forsberg
Ansvarig utgivare för Aorta

Men vi kan ju inte hålla oss med det. Samtidigt skrevs nämligen ett annat svar, ett svar som om DN inte hade refuserat vår replik förmodligen hade stannat som ett utkast i gmail, sparat på Gud vet vilken server i det stora landet i väster. Men varför inte:

”Vi på tidskriften Aorta är väldigt glada att Jessica Kempe äntligen skriver ut det som endast de invigda vetat tidigare – nämligen att alla retrogardister är kristdemokrater. Den fullständiga syntesen mellan Hägglunds ”vanliga folk” och de elitistiska retrogardisterna verkade länge helt omöjlig, inte minst på grund av de senares frivola och dekadenta uppträdande, slängkappor, vitsmink och myckna bruk av stimulantia. Det som slutgiltigt möjliggjorde den oheliga alliansen var ett avtal, skrivet i blod, menat att ge kristdemokraterna del i retrogardets kulturella kapital och i gengäld skänka något av den segrande kristdemokratins politiska makt, samt välsignelse och odödlighet, till tidskriften Aorta. Synar man den i dagarna framlagda kulturpropositionen ser man också att denna politiska kohandel givit utslag – inte minst genom att betydande delar av presstödet föreslås omfördelas just till tidskriften Aorta. Retrogardisterna föreslås också få upprätta en liten beväpnad milis, ett äkta garde som kommer att beväpnas av Armémuseum i Stockholm, där även retrogardets väldokumenterade antika kopplingar till auktoritära och främlingsfientliga partier kan komma väl till pass.”

Edit 1 okt: Kempe travar på i ullstrumporna och Håkan Sandell svarar på hennes ursprungliga inlägg här. Det är åtminstone skönt att se att ordet retrogardism nu försvunnit ur Kempes litania.

Leave a Response »

 

Pinsamt, Kempe tisdag, Sep 22 2009

Trevligt att de skriver om Nya Babylon i DN idag. Mindre trevligt är det som Jessica Kempe skriver. Debatten kring utställningen Figurationer hade annars gått över i en mer reflekterande ton på Lars Vilks blogg, under inlägg 838 men det verkar fortfarande finnas debattörer som tvunget måste frammana högerspöket.

Är det inte något patetiskt över det hela? Lika lite som den figurativa konsten behöver försvara sig mot absurda politiska anklagelser behöver den retrogardistiska rörelsen delta i debatter som ligger långt under dess ambitionsnivå.

För den som till äventyrs är intresserad av vad retrogardet verkligen tycker om konst och litteratur rekommenderar jag senaste numret av Aorta istället.

Edit: Även Lars Vilks har nu reagerat på Kempes skriverier, egentligen på det enda möjliga sättet, genom att hålla upp en skrattspegel. Vad gäller hans åsikter om retrogardets marginella natur så kan man med fördel tänka på Nietzsche som lär ha sagt något i stil med: Jag har bara fem läsare, men det är fem mycket kvalificerade läsare.

4 Responses »

 

Vi ägnar oss inte åt skandaler lördag, Sep 5 2009

När man driver en personlig blogg och samtidigt arbetar med en offentlig verksamhet som Forum för poesi och prosa så kan det vara en vis strategi att försöka hålla vattentäta skott dem emellan. Men det finns trots allt något jag skulle vilja kommentera i alla turerna kring säsongsupptakten för hösten.

Vi ägnar oss inte åt skandaler. Under de 6 år som Forum för poesi och prosa existerat som en litterär scen har över 160 författare uppträtt hos oss. Bara under den föregående veckan hade vi en sammanlagd publik på 400-500 personer i Skövde, Kinna, Göteborg och Norebyn. De som var där fick njuta av uppläsningar av Cecilia Gyllenhammar, Pamela Jaskoviak, Augustin Mannerheim, Steinunn Sigurdardottir, Ragnar Strömberg och Christine Falkenland. Men det är inte den historia som syns i media.

Med mycket kort varsel ändrade vi arrangörer programmet och genomförde det som Forum för poesi och prosa ytterst står för: professionellt inramade litterära evenemang. Jag vill rikta ett särskilt tack till både författare och lokala arrangörer som höll huvudet kallt och fokuserade på uppgiften.

Och ska man lyfta ut något av alla de framträdanden som ägde rum under veckan tycker jag att man särskilt ska nämna Augustin Mannerheims uppläsning. Född 1915 och därmed något till åren kommen kunde han ändå fullständigt domptera publiken i sin mjuka frasering och fullständiga kontroll över rytmen. Själv talar Mannerheim om ett pågående arbete, Poesins ekokammare, där han beskriver olika dikters samtal med varandra. Vi som hörde Mannerheim i onsdags ser honom själv som en ekokammare där han nogsamt hade funnit ett spår genom sin diktning och hur den vid framträdandets slut fick inte brytas men harmoniera med hans mästerliga översättningar av Goethe. I sådana tillfällen inte bara lever poesin, dess klanger slår an något oanat djup inom oss och för ett kort ögonblick upplever vi något.

Jünger hade talat om överklivning, den estetiska förnimmelse som liknar den hallucinatoriska klarsyn han jämförde med meskalinrus. Någon annan hade kanske tänkt på en andlig, eller till och med religiös, upplevelse. Sådan är vår verksamhet på Forum för poesi och prosa när den är som bäst.

2 Responses »

 

Den som är utan skuld ska kasta den första tomaten måndag, Aug 31 2009

Det dök upp en inbjudan i min mailbox idag. Tidskriften Paletten undrar: Är den litterära konstkritiken ett fornminne? och anordnar ett litet seminarium på temat på Moderna Museet den 10 september. Det är ju en intressant fråga. Den litterära konstkritiken finns förstås, men den lever lite undanskymt i tidskrifter som Aorta. I tidningar som Paletten är den dock mindre vanlig.

Precis när jag är på väg att slänga brevet – eftersom jag inte kan närvara det aktuella datumet – dyker ett bekant namn upp i listan på deltagare i panelen: Eva Ström. Är inte det lite konstigt? Jag menar, kvinnan har ju av en enhällig kritikerkår pekats ut som heltossig. Vad kan hon tänkas ha att säga om konstkritik som är värt att lyssna till? Eller är det något slags sjukt practical joke, ett tillfälle till offentlig mobbing?

4 Responses »

 

Nu börjar det bli spännande söndag, Aug 9 2009

När Lars O Ericsson gör sitt inträde i debatten om Figurationer påminns jag om spelet Stratego – ni vet, det där spelet där man dolde sina pjäser för varandra och det gällde att erövra den andres flagga. Ericsson, f.d. konstkritiker på DN, bemöter ju ett inlägg från Peter Luthersson, f.d. kulturchef på SvD. Postmodernisterna på DN har alltså valt ett angrepp med en något svagare pjäs och får därför lyfta av den från brädet. Spelet går vidare, alla aktar sig för de utplacerade bomberna.

För vad är det Ericsson skriver (och som Lars Vilks spinner vidare på)? Jo, på typiskt DN-sätt klampar han grötmyndigt in och förklarar ”hur intellektuellt vinglig och pinsamt historielös den svenska konstdiskussionen ofta är”, underförstått då att Ericsson själv sitter inne med en smartare lösning. Det som Ericsson i första hand skjuter in sig på är hur begreppet modernism använts i debatten. Själv tycker Ericsson (och han har helt säkert medhåll från många håll) att modernismen har varit mycket kritiserad under 1900-talets senare hälft och att den kritiken ”fullbordades på 1980-talet”.

Dessa uttalanden har givit upphov till intressanta reflexioner både på Axess-bloggen och hos Lars Vilks. Ibland med komiska inslag, som när Vilks vill förklara att Duchamp eller för den delen surrealismen, inte tillhör modernismen – men framför allt är diskussionen intressant därför att den berör retrogardets uppfattning av samtida konst. För oss är det helt enkelt inte så stor skillnad på en konceptuellt utställd pissoar eller en konceptuellt presenterad rondellhund. Vi har inga problem med att kalla båda företeelserna för modernism.

För en konstkritiker som Ericsson ger det säkert ett obildat intryck. Men frågan är om han någonsin försökt ifrågasätta sina egna noggrant inlärda läxor om konstens framåtskridande och övergivandet av modernistiska strategier. Det är här jag tycker att diskussionen börjar bli spännande. Är det möjligt att ifrågasätta och utmana den rådande beskrivningen av den samtida konsten? Kan det vara så att en retrogardistiskt färgad renässans för traditionsbaserad konst har framtiden för sig?

Eller, ska vi som signaturen Thomas Besinnung föreslår,  ”snarare ägna krafterna åt att förundras och besinna vidden av det tomrum som uppstår” när ”den västerländska konsten – även musiken, litteraturen, arkitekturen – i någon mening tömt ut sitt formspråk i och med 1900-talets eklekticism och alltings smidiga omstöpning till underhållning, koncept och kommers”? Se där en verkligt originell tanke som uppstår i sidospåren till denna debatt. Så meditativt klar den tanken plötsligt framstår när man tar ett steg tillbaka och betraktar vår kultur! Men det skulle man nog aldrig få herrar som Lasse E eller Lasse V att förstå, upptagna som de är med att lägga pannan i veck på närmsta biennal.

(För övrigt passar Ericsson även på att ge Eva Ström några ordentliga örfilar. Det är faktiskt nästan så att jag börjar tycka synd om henne – förföljelsen både på internet och i dagspressen börjar nu likna mobbing. Men så påminner jag mig om vad hon faktiskt skrev om några av mina vänner och tänker att det är rätt åt henne. Förmodligen hjälper inte ens en total avbön i det här läget, hennes anseende är alltför skadat.)

Leave a Response »

 

Kritik av kritiken fredag, Aug 7 2009

Något som kommit att framstå allt tydligare i spåren av debatten kring utställningen Figurationer är hur fler röster höjs mot en kulturkritik som åtminstone vissa uppfattar som hegemonisk och världsfrånvänd. Och tittar man på den tämligen oförsonliga kritik som utställningen mött i svensk dagspress är det väl ganska svårt att tänka annorlunda om man sympatiserar med det romantisk-klassiska måleriet?

Samtidigt uppstår på annat håll en debatt om positionering i kulturlivet – en debatt där snart sagt varje inlägg bekräftar Thomsens och Stjernfelts analys av vår samtid som de presenterade i boken Kritik av den negativa uppbyggligheten. Alltså: för att komma ifråga på den kulturella arenan bör du åtminstone 1) definiera dig som marginaliserad och 2) säga att du bryter mot förväntade konventioner.

Lägg till detta den kritiska receptionen av den idag utgivna boken Hornsgatan, författad av Ernst Brunner. Vilken timing! Här har vi alltså en samtidens populära berättare som samtidigt väljer att ge uttryck för sitt förakt för det politiskt korrekta åsiktsmaskineriet. Att hans satir har en udd bekräftas av Mats Gellerfelts positiva recension och Dan Jönssons negativa.

För mig blir det intressant att lägga dessa tre fall likt raster över varandra. Å ena sidan har vi alltså en utställning som blir unisont sågad i den svenska pressen, men desto mer älskad i bloggosfären. Det skulle kunna leda tanken i riktning mot att det romantisk-klassiska måleriet är en marginaliserad företeelse som bryter mot de förväntade konventionerna, dvs ett framgångsrecept enligt Stjernfelt/Thomsen. Man blir förvirrad. Det är tydligen inte vem som helst som får anse sig marginaliserad eller som konventionsbrytare…

Ernst Brunners bok, som jag ser fram emot att läsa, är förstås skriven långt innan de här debatterna ens var påtänkta men i ljuset av dem säger den kritiska receptionen av hans bok, å andra sidan, någonting om vår tid. Den samtida kulturkritiken, både dess strategier och dess slutsatser, står utmanade.

Själv har jag flera gånger tidigare, och även i den här debatten, givit uttryck för min åsikt att det inte anstår retrogardet att definiera sig som marginaliserat – hur sant det än månde vara. Det vore nämligen att sjunga med i kören av kränkta röster som hotar att överrösta varje intressant samtalsämne. Vad jag däremot hoppas på – och ser allt fler tecken till – är ett aktivt skapande och en genomtänkt kritik av kritiken.

Till slut vill jag också passa på att tacka Johan Lundberg som gjort dagens inlägg av Peter Luthersson i Figurationer-debatten tillgängligt på nätet. Rekommenderas!

6 Responses »

 

Winterreise onsdag, Aug 5 2009

Jag kände mig allt lite obildad för att jag inte hittade kopplingen mellan Christopher Rådlunds målning och Schuberts sångcykel, något som Andreas Björsten upptäckte och som konstnären själv bekräftade i en kommentar på Therese Bohmans blogg. Men sen började jag av någon anledning bara misstänka att herr Björsten var intresserad av Horace Engdahl…

2 Responses »